Kvarvara Gård is an installation created for the Art Museum of Sundsvall, Sweden. I was in early spring 2014 invited to creatively use the museums collection of old objects and photographs. With that as my working material I slowly gave life to Kvarvara Gård, an abandoned country estate outside of Sundsvall that may or may not exist. Even if all parts of the installation is based on actual stories, documents, and photographs, it should be noted that everything exists in that confusing state where a clear distinction between what is real and what is fabricated becomes impossible. The historical narratives presented should therefore, as far as possible, be kept open for interpretations and imaginative speculation.
The installation was created mainly for a Swedish audience and I do apologize for the fact that this project presentation will continue in the Swedish language. But this short introduction, alongside all the images, will hopefully give an idea about the installation.
Kvarvara Gård är en installation som skapats för Sundsvalls Museum. Jag bjöds in att använda mig av museets samling föremål och fotografier och med denna utgångspunkt gav jag liv åt Kvarvara Gård, ett övergivet hus i Medelpad som kanske existerar. Även om allt jag presenterar bygger på faktiska historier, dokument och objekt, så befinner sig alla mina yttranden – alla mina texter, fotografier och iscensatta installationer – i detta förvirrande tillstånd där en gränsdragning mellan det faktiska och det fantasifulla blir omöjlig. De historiska skildringarna som presenteras bör följaktligen, i möjligaste mån, hållas öppna för tolkningar och fantasifulla spekulationer.
I förordet till publikationen som sammanställts i samband med utställningen skriver Olof Ahlström, ”att använda sig av ett museums form, retorik och dessutom innehåll för att konstruera en utställning av det här slaget kan säkert provocera någon. Må så vara. Det intressanta och spännande som inträffar är att kontrasterna både skruvas upp och ner på samma gång, berättandeformen spjärnar emot och slappnar av i takt med att tvivlet infinner sig för att sedan försvinna, för att sedan infinna sig igen. När den trygga, museala presentationsformen utsätts för en sådan användning skapas en dualistisk sanning. Vi vill at det ska vara sant för att sammanhanget påstår det. Förnuftet vet att så inte är fallet men upplevelsen ger oss helt enkelt något annat: Historia”!
Målet för mig handlar aldrig om att presentera historier och dokument enbart för att vilseleda. Det som intresserar mig är snarare ögonblicket av förvirring; den smygande känslan av att komma närmare en sanning, men en sanning som hela tiden verkar undflyende. Jag lyfter gärna fram tveksamheter och motsättningar utan intention att förklara dem. Ingenting är definitivt, processen stannar aldrig av. Det finns ingenting jag känner behovet av att lära ut. Det är i rummet av oändliga möjligheter som kreativiteten sällan avstannar. Här tar jag en paus och utforskar min gård i Medelpad.
Jag har tagit omvägen förbi den lilla byn Kvarsätt i Medelpad ett antal gånger nu. Med kamera dokumenterar jag ett gammalt hus utan att veta vad fotografierna skall användas till. Jag skriver utan att veta vart skrivandet skall leda. Än i dag fortsätter jag att tro att gården skall ha något att visa mig. Här ute på övergiven mark, är framtid, nutid och dåtid påtagligt närvarade.
Det var så det hela började; historien om Kvarvara Gård. Här hänger resultatet av mina exkursioner – 52 fotografier dokumenterades spruckna spismurar, flagnande tapeter och söndertrasade gardiner.
Ett hus som Kvarvara Gård har många liv men enbart en själ. Den är gammal och vis och likt en äldre människas minnen – fyllt av minnesluckor och fragmenterad kunskap. Lyssnar man så hör man. Ser man så hittar man. Skriver man så skapar man. Fotograferar man så minns man. En gammal rostig damcykel, en byrå, en skärbräda hänger fortfarande på sin krok vid öppna spisen och en spegel sprider morgonljuset vidare genom barnkammaren. Det är något ytterst attraktivt med den här typen av arkitektur. I dess övergivna skick blir huset till ett vrak förlagt i mystik och ingen tycks längre bry sig om att vare sig riva ner eller rusta upp det. Dess förfall är en konkret påminnelse om tidens gång. Huset kommer att leva vidare trots det faktum att det alltför väl påminner oss om en förlorad helhet.
EN TIDSLINJE GENOM ETT HÅL I VÄGGEN
Väggen med de olika tapeterna speglar sju tidsepoker i Kvarvara Gårds historia och motsvarar, efter min bästa förmåga, de tapeter som jag lyckats finna genom att studera väggarna i det gamla huset.
Efter att jag fått tillgång till Sundsvalls Museums fotografiska arkiv fann jag till min lycka ett stort antal fotografier som jag med största övertygelse kunnat härleda till Kvarvara Gård. Det var speciellt ett fotografi som fick allt att falla på plats. Detta föreställer fyra unga kvinnor och två män. I bakgrunden skymtar den tapet som än i dag kläder väggarna i det gamla köket. Det fotografiet hänger längst till höger i tidslinjen och avbildar Kennet Svensson, Ellen Svensson (tidigare Söderström), Ulla Söderström, Mats Sträng, Dagmar Söderström och Ellen Söderström. Familjen Söderström var de sista officiella ägarna av Kvarvara Gård. De ogifta systrarna Dagmar och Ulla var allmänt kända hamstrare och då Ulla avled 2004 lämnades gården i ett nedgånget skick. Väggarna bågnade av tidningar i travar, föremål och allmänt skräp.
Tidslinjen tar sin början 1866. I den lilla byn Kvarsätt bygger nu sågverkspatron Birger Martin sitt Kvarvara Gård som kärleksgåva till sin älskarinna, Maria Brink. Tidslinjen visar tydligt att de var flitiga fotografer, men någonting tycks hända runt 1888 då plötsligt antalet fotografier, samt variationen på de avbildade, minskar drastiskt. Söndagen den 25:e juni, 1888, tar vaktmästare Julian Carlsson till yxa och med bestialisk medvetenhet tar han livet av sex personer på Kvarvara Gård – Maria Brink och hennes båda barn inräknat. Därefter tänder han eld på gården. Birger Martin var vid tidpunkten på arbetsresa till huvudstaden. Han valde senare att återuppbygga Kvarvara Gård. I ett brev till sina grannar skriver han, ”och medan huset vi tillsammans levde i är en förkolnad ruin – småsakerna i vårt dagliga liv förintade – skall jag ersätta allt, steg för steg, så snarlikt jag förmår. Jag skall återuppbygga huset till minne över alla de som levt och älskat där. Trots allt som inträffat kommer Kvarvara Gård fortsätta att vara mitt hem.” Birger Martin lämnar Kvarvara Gård 1915, efter att hans mor, Anna Brink, avlidit. Därefter står gården övergiven i två år innan familjen Söderström flyttar in 1917.
Jag har tidigare inte reflekterat över vilken otrolig källa till information lager av tapet kan utgöra. Jag har efter mycket efterforskning kunnat härleda ytterligare ett antal fotografier till gården. Jag skalar av lager av husets tapeter och sedan skapar jag denna någorlunda trovärdiga tidslinje som kan ge oss en bild av livet på Kvarvara Gård. Nedan kan man se ett fotografi av det hål som jag använde mig av då jag återskapade mina versioner av de olika tapeterna.
En hel del föremål från Kvarvara Gård är i dag en del av Sundsvalls Museums permanenta samling. Somliga föremål donerades efter att gården övergivits och andra föremål återfanns till sjöss efter den stora Sundsvallsbranden. Många föremål gick förlorade, men det var också mycket som räddades då pråmar lastades och tilläts driva till sjöss. Allt återfanns inte och mycket kom i orätta händer.
Jag har i utställningen valt att visa ett urval av de föremål som jag kunnat härleda till Kvarvara Gård. Många historier kring dessa föremål har för alltid gått förlorade då ingen längre lever att återge dem. Somliga är dock alltför fruktansvärda för att de någonsin kunna förträngas. Som historien om soppterrinen. Den som Julian Carlsson serverade Maria Brink ur innan han tog till yxa och klöv hennes skallben. Eller den vackra käppen som stöttade Birger Martins moder ända till den dag då hon av ålder föll ihop, hela nittiofyra år gammal. Trots allt fruktansvärt som hänt ville hon aldrig lämna Kvarvara Gård. Efter att Birger Martin begravde henne under ett av äppelträden, lämnade han gården för att aldrig mera återvända.
Det är något väldigt retfullt med fotografiet ovan till vänster. Kvarvara Gård står ännu inte helt färdigt och vi ser pigan Hedda Asp i det som kommer att bli tredje våningens sängkammare. I rummet ser vi två brandsläckare, en kanna i metall, samt ett antal sågbockar. Det är en underlig bild som ställer många frågor. Än i dag avslöjar doften att kannan i bilden användes för fotogen. Då vaktmästaren Julian Carlsson, den ödesdigra försommardagen 1888, tar till yxa och dödar sex personer på Kvarvara Gård, häller han ut en kanna fotogen och sätter eld på huset. Hedda Asp tillhörde en av de få som kom att överleva. I Bestialiska Akter i Svenska Historia skriver Jan Forsgren, ”Vid dagens slut skulle Hedda, knappt tjugo år gammal, ha brutit sin arm, slagits medvetslös, samt stått i lågor. Detta till trots blev hon ändå den som kom lindrigast undan”. Och här ser vi Hedda, bredvid den kanna som Julian drygt tjugo år senare skulle använda för att tända eld på huset. Kannan, likväl som ett antal brandsläckare är i dag en del av museets samling.
I fotografiet till höger ser vi norskfödde Jakuum Linde. Liksom föregående är detta taget i samband med Kvarvara Gårds uppförande 1866. Stegen i fotografiet är i dag en del av samlingen. Jakuum Linde räknas till en av de stora hjältarna. De få som överlevde morden på Kvarvara Gård hade med största sannolikhet honom att tacka. I Bestialiska Akter i Svenska Historia skriver Jan Forsgren, ”Jamuum Linde, ”som var antingen fyrtiofem eller femtiofem beroende på vilken källa man skall lita på, sprang först sex kilometer genom svår terräng för att hämta hjälp, därefter drog han döda och döende människor ut från Kvarvara Gårds glupska lågor. Den medelålders trädgårdsmästaren gjorde allt detta med mycket av sin hud bortbränd och med sitt bakhuvud kluvet av ett kraftfullt yxslag. Han dog inte förrän han tog sig tid att vila.”
Fotografiet ovan till vänster visar den sittande sågverkspatronen Birger Martin. Vid sin sida har han Maria Brink, den älskarinna han 1866 byggde Kvarvara Gård åt. Här står även sågverkspatron Jarl Knoll från Svartvik. Vad som exakt försiggick vid tillfället då fotografiet togs vet vi inte. Vi vet dock att Birger Martin och Jarl Knolls vänskap sträckte sig bortom den rent yrkesmässiga och att de ofta bjöds på storslagna middagar då de träffades. Tapeten i bakgrunden hjälper till att datera fotografiet till omkring 1878. Tre föremål från fotografiet har återfunnits i Sundsvalls Museums föremålssamling – det lilla träbordet, det praktfulla vägguret, samt soppterrinen i bokhyllan. Terrinen är intressant ur historisk synvinkel då det var från denna som Julian Carlsson serverade soppa till Maria Brink och hennes båda barn innan han tog till yxa och bragde sex personer på Kvarvara Gård om livet. I Bestialiska Akter i Svenska Historia skriver Jan Forsgren, ”Vid tiden för våldsdåden stod Julian, iklädd vit serveringsjacka, i den nedre salen precis bakom Maria Brink. Han serverade henne soppa och gick sedan vidare till de övriga familjemedlemmarna. Maria var den första att dö. Det kraftiga yxslaget skar genom hennes tjocka hår och borrades ned i hennes skalle.”
Fotografiet till höger visar återigen Birger Martin och Maria Brink. Det är allmänt känt att Birger Martin hade en dålig relation till sin far, Carl Fredrik Martin. Carl Fredrik lämnade sin hustru och sitt barn då Birger var tretton år gammal. Carl Fredrik hade dock en otrolig musikbegåvning, något som tycktes ha gått i arv även till sonen. I bevarade brev kan man läsa hur de musikaliska tonerna ekat ut över åkrarna då Birger Martin tagit till fiol, medan Maria Brink spelat på sitt piano. Tapeten i musikrummet hjälper till att datera fotografiet till omkring 1870. Den okonventionella familjen hade alltså inte bott på gården i mer än fyra år. Tre föremål i bilden har återfunnits i föremålssamlingen – taklampan, bordslampan, samt det lilla sybordet i förgrundens högra sida.
Fotografiet ovan till vänster är taget, 1913, knapp två år innan Birger Martin för gott lämnar Kvarvara Gård. Han sitter i centrum av bilden och på sin högra sida sitter hans mamma, Anna Knarp. Vid hennes sida har vi sågverkspatron Gösta Lilja och hans hustru Ina. På Birger Martins vänstra sida står direktör Carl Martin Hecht lutad mot sin hustru Hedvig Gyting Hecht. Längst ut sitter slutligen hertiginna Anna Hill. Bilden är på många sätt tragisk. Vi vet att Birger Martin vid det här laget förlorat största delen av sina rikedomar då han, som så många andra sågverkspatroner, valt att sälja sina tillgångar för en skrattretande summa. Målningen i bakgrunden talar sitt eget språk. Den är i dag en del av föremålssamlingen och det kräver inte ett konstgeni för att inse att den enbart är en kopia utskriven på grängat papper.
Om fotografiet till höger vet vi att Kvarvara Gård 1917 köptes av Alfred och Signe Söderström. Familjen var de sista officiella ägarna av gården. Här ser vi systrarna Söderström. Fotografiet är taget 1928 i barnkammaren på andra våningen. Gunghästen i bilden tillhörde tidigare Märta Brink, Maria Brinks dotter. Med största sannolikhet föll hon, liksom sin mamma, offer för Julian Carlssons ilska den 25 juni 1888. I Bestialiska Akter i Svenska Historia skriver Jan Forsgren, ”Vid det här laget hade lilla Märtas kläder brunnit bort där hon låg på gårdsplanen. Utöver detta hade hon mottagit tre yxslag mot bakhuvudet. Ett fjärde slag hade träffat henne under högra ögat. Hon var bränd på både armarna, axlarna och vänster ben. Trots detta var hon fortfarande vid liv.” Gunghästen lämnades på gården då Birger Martin övergav den 1915.
FOTOGRAFIER TAGNA VID VERNISSAGET AV KVARVARA GÅRD DEN 1 FEBRUARI 2014:
Kvarvara Gård
Sundsvalls Museum
Kulturmagasinet
1 feb – 23 mars, 2014